Välkommen tillMyttinge

Värmdö kommun ligger i hjärtat av Stockholms skärgård, denna unika arkipelag av drygt 24 000 öar, kobbar och skär.

Värmdö finns skriftligt belagt första gången 1314 då det skrivs Wermdo. Någon säker tolkning av namnet finns inte. Troligen ska namnet sättas i samband med Vindö ström som var en av de viktigaste farlederna i äldre tid. Vindö ström var känd för att hålla sig öppen länge vintertid, vilket ordet värmd skulle syfta på.

Sedan stenåldern har det funnits människor i den skärgård som idag utgör Värmdö kommun. Men i större omfattning bebyggdes området först under slutet av forntiden och framför allt under medeltiden. Fiske och jakt på säl och sjöfågel samt möjlighet att bruka lite jord och hålla boskap gjorde bosättningen möjlig och fram till 1800-talets slut var dessa näringar stommen i skärgårdsbornas tillvaro. På de stora landen och en del större öar som t ex Svartsö fanns det bättre förutsättningar för jordbruk även om det också här rörde sig om blygsamma arealer i jämförelse med fastlandet.

Vattnet var den viktigaste transportvägen och man var beroende av vattenlederna för att kunna ta sig till ängs- och betesholmar med betesdjur och för mjölkning och höskörd. Vattenlederna hade också stor betydelse för byarnas handel med omvärlden, då främst Stockholm och Vaxholm, och för flottan som vid Djurhamn på Djurö hade en ankringshamn under Vasatid. Den viktigaste handelsvaran för befolkningen var fisk, men också kött, smör och ved byttes mot spannmål eller pengar. En annan gammal bisyssla var lotsningen som är känd från Sandhamn och Runmarö. På Runmarö hade man också sedan medeltiden brutit kalksten som användes vid husbyggen i huvudstaden. Kring sekelskiftet 1900 när ångbåtstrafiken möjliggjorde snabbare färskvarutransporter blev jordgubbsodling vanligt på öarna, då särskilt i mellersta skärgården och i synnerhet på Möja. Möjajordgubbar blev ett så välkänt begrepp att även Haröborna kallade sina jordgubbar för detta.

Värmdö var under medeltiden en enda stor socken med en gemensam sockenkyrka. I denna ingick hela det nuvarande Värmdö kommun med undantag av Nämdö som låg under Österhaninge socken och som först under 1900-talet kom att föras till Värmdö. Dessutom ingick hela Ormingelandet, större delen av Ljusterö samt de nuvarande Vaxholmsöarna Rindö, Ramsö, Tynningö och Skarpö. Under 1600-talet började en uppdelning av den vidsträckta socknen eftersom det var en lång väg för skärgårdsborna att färdas till socknens medeltidskyrka på centrala Värmdölandet. Då bildades Möja och Djurö som annexförsamlingar. Ingarö blev ett annex under 1700-talet. Församlingarna fick egna kyrkobyggnader, små träkapell byggda av skärgårdsborna själva. De äldsta kvarvarande kapellbyggnaderna ligger på Djurö och Ingarö som är från 1600-talet respektive 1700-talet.

Efter 1800-talets mitt började borgerskapet som sommargäster söka sig ut till Värmdö. Rikt utsmyckade sommarvillor uppfördes utmed ångbåtslederna, t ex på Norra Lagnö och vid Lindalssundet, men även skärgårdsbyar som Stavsnäs och Sandhamn byggdes ut och blev sommarparadis. Den sistnämnda byn, som ursprungligen var en lots och tullplats, blev dessutom en seglarmetropol med klubbhus för KSSS (Kungliga Svenska Segelsällskapet). Intresset för skärgården var vid denna tid också stort bland intellektuella, konstnärer och författare som fascinerades av skärgårdsbefolkningens liv och den karga naturen. En känd skärgårdsskildrare är August Strindberg som periodvis bodde på olika platser inom nuvarande Värmdö kommun. Redan 1868 hade han kommit till Sandhamn som senare besöktes av andra kända konstnärer och författare. Skärgårdsborna tog tacksamt emot den nya inkomstkälla som sommargästerna innebar.

Vid 1900-talets början hade den forna storsocknen splittrats upp i sex småkommuner. Till dem hörde bruksorten Gustavsberg med sin kända porslinsindustri från 1800-talets första hälft som hade blivit självständig kommun 1902. År 1913 införlivades Rindö med Vaxholms stad och så sent som 1946 begärde de övriga öarna vid Vaxholm att få bli lösgjorda från Värmdö. Under åren 1952-1966 reducerades kommunantalet till tre stycken, nämligen Värmdö, Gustavsberg och Djurö kommuner. År 1974 skedde en sammanslagning så att dagens Värmdö kommun bildades. Gustavsbergs kommunvapen från 1960, föreställande två äldre brännugnar från porslinsfabriken, antogs som den nya storkommunens vapen.

Gustavsberg är kommunens centralort sedan 1974. Samhället har vuxit upp kring porslinsfabriken som grundades på 1820-talet. Fabriken var vid sekelskiftet 1900 en av landets största industrier med ca 1 000 anställda. Idag domineras den keramiska tillverkningen av sanitetsporslin. Konstgods och en del serviser tillverkas fortfarande men i mindre skala. Det gamla brukssamhället uppvisar en förvånansvärt välbevarad bruksmiljö med intressanta bostads- och fabrikshus från fabrikens start fram till idag. Ett vackert porslinsmuseum i ett av de äldre fabrikshusen ger en bild av samhällets och fabrikens historia. Den som är intresserad av andra sevärdheter i kommunen kan vända sig till Värmdö turistinformation i Gustavsbergs Hamn.

Från varmdo.se.